Jag önskar att eländet tog slut,
tänker jag innan jag tar mig ur sängen.
Kroppen är tung:  Benen är helt borta sedan en tid tillbaka.
Jag funderar över vad jag har att göra idag
och kommer fram till "ingenting"
och skulle kunna tänka mig att ta tåget till staden i närheten, 
men ekonomin tillåter inga inköp.

Jag tänker igen på att jag skulle vilja ha en krok i taket
och tänker att man kan ju ta en sladd i brist på rep
och att jag kanske skulle tala med läkaren om hur jag mår,
men tabletter för glädje är bortkastade på en som är så sjuk som jag.

Ska man bli ett leende lik?