står alltid några meter bakom dig,
håller mig undan för din skull,
lägger min hand i din på låtsas,
för min kärlek till dig är lika hopplös som du är avlägsen.

Jag har tålamodet att visa dig långt senare,
jag kan vänta...
Men du blir aldrig redo att ta emot
och trots att jag alltid har en plats ledig för dig,
håller jag mina känslor utanför verklighet och förnuft
för när jag vänder mig emot dig så ser du bara luft.

Jag ser alltid tillbaka åt ditt håll,
men du ser alltid över och förbi.
Jag brukar stå intill dig i skymundan,
för att jag inbillar mig att jag behöver nån som dig,
men du märker aldrig mig så som du gjorde förr...

jag befinner mig fortfarande i ruset du skapade,
jag står osynlig utanför din dörr och
väntar på att du ska se hur jag följer dig med mitt hjärta,
fast alltid på behörigt avstånd,
så att du inte märker nånting,
för i din värld är jag bara en av alla de som förlorade sitt förstånd,
i ditt minne är jag ingenting....