Till dig, för att du fanns där för längesedan.

Tänk så snart man glömmer dagarna.
Dagar när ingenting tyngde axlarna.
Dagar när skrattet bubblade så nära, så ofta.
Dagar när hettan kom.
Enkelheten i att bara och leva som.
Som om det bara är vi i världen.
Kalla det ung kärlek, för den kommer aldrig i samma form igen.

Så började jag glömma.
Inte för att det var fel.
Inte för att jag aldrig ville.
Livet ville skriva nya drömmar och hjärtat det krävde sitt.
Nej, det blev aldrig vi.
Men visst vandrar en tanke iväg ibland...
Vad gör du nu?
Har du hittat enkelheten igen?
Skapar du dagar med någon som aldrig glöms bort?

Till en gammal hjärtevän.