Vi vill ta insteg här nu genast, medan morgonen ännu randas. Himmel vid, gen är löpväg till Larsons Fure, där skrivhantverk ständigt ropar på fattigdom för att få ett hem.
Livet växlar skov. När historien kom vandrande skulle den egentligen ha fått liv av det som var vårt. Men berättelser går sina egna vägar. När konsekvenserna av detta blir uppenbara omvandlades de till insikt. Även om annat.
Om du och jag återvände till Larsons skulle vi aldrig kunna föreställa oss den färgsatt i glittrande solljus eller av en vårnatt med förväntan i luften. Nej vi hade enbart minnen av kylans tyngd och rum med sparsam möblering befolkad av hålögda ansikten med ödsliga röster. Men vi tycktes omedvetet tillämpa något, som liknade en införstådd kod för både föremål i rummet, händelser och våra tankar därom, varför vårt ordförråd försummades en tid och uppdaterades först så småningom.
Men på agendan: Andra gången i ditt liv, ett avgörande. Morgons fukt driver an som iskall uppväckare så att ansiktsdragen stelnar men en dagbräckning ger ej svar på oroliga frågor.
Det leker dig en tanke från förra gången. Hur den dåvarande berättelsens puzzelbitar kom på plats bara för att en mindre lämplig ordrisslare bara försvann. Men vad ingen av dessa forna yrkesmän skulle ha hamnat i, var, att ett av historiens förstadium höll på att spolas bort. Själva var ni utom hörhåll för berättelsens förbannelser i utkylt kök bara för att få i er lite kaffe.
Vad som fick mina ögon att hastigt mörkna är den roll du gett mig. Enbart min röst kilade igenom rumtiden medan min kropp bromsas av portföret. Nu tar en djupt personlig fråga stöd från en ljusramp en kallnande värld ändå kan medge.
– Hör du mina hjärtslag? Frågans ödesbestämning angående vårt förhållande borde klinga an och öppna rum men faller stumt på verklighetens städ. Nej vänta, mina pratminus har inte ännu fått skärpa nog för att mina frågor kan tas för goda. Först när replikerna nötts tillräckligt länge mot vardagens språk kan de ta utrymme.
Att se min imago var inte att tänka på. Men därmed avslöjas, att det fanns en förbindelse mellan oss så att du kunde få ett ”begrepp om mig”.
Du borde trots allt vara bättre förberedd än förra gången.
Nu gällde det enbart att få en högre rang inom skrået genom det sedvanliga rumsbytet där den lycklige kunde skapa sig en ny värld.
Strax före var ingen av er medveten om de andras existens.
Allt berodde på vad som kom att hända de närmsta minuterna.
Varvid tids och platsbytena sker så blixtsnabbt sömlöst att de knappast kan kläs precist i ord.
Det hördes bara som om en vask spolades ur och man riktigt kände av stötvågorna av att någonting jättelikt beredde sig väg underifrån.
Och kvar fanns bara du.
Hela rummet fylldes av ett onaturligt ljus som tycktes ha kommit från ett kvardröjande förgånget mörker.
Det hade varit dags för dig att skrika av vrede men du kunde inte. Du var förlamad av sorg.
Denna chock kom du aldrig över. Men någon gång får man dock rätt att kommentera sin egen framtid. Då är det helt legitimt att låta all den inneslutna vanmakten rasa ner över omgivningen. I detta fall bestod den dock av en helt oemottaglig textlots, som enbart förstod att leda dig vidare. Vad som ändå avslöjar ditt verkliga tillstånd är att rösten får bakgrundsljud av ett nedkämpat skrik.
– Om mina försök inte är publiceringsbara när jag dör, så bränn dem.
– Det tror jag faktiskt är ett överilat beslut. Må vara att stilen och formen inte är den bästa men rent idémässigt är det här faktiskt det bästa du gjort.
Sex på morgonen är inte en tid då du kunde hantera något som liknar beröm. Därför vände du dig mot fönstret som personerna brukade göra i det avgörande ögonblicken i historien för att maskera ångesten inför alla de oundvikliga tillfällena, då ödet såg till att du kom till korta i en tillvaro du egentligen inte hade att göra i. Medges kan dock att rummet utstrålar det som bara kan upplevas då man befriat sig från allt som härrör från vår värld. Vi börjar oundvikligen förfrämligas för varandra. Med allt större panik ser jag ditt ansikte upplösas av dagern. Vi har färgats gråa av vinterljusen. Det som finns kvar av det som du och dina kamrater så ivrigt penetrerade närs bara av ett bleklila ljus från en kallnad midvinter.
Men så upplevde du att historien började mattas av och därför hamnade du i en sorts somnambult tillstånd som jag inte kunde väcka dig ur. Därför brydde jag mig inte om att sufflera dig.
Dina godemän hade gett dig en insikt som ofta får en grumlig fällning när du tolkat den. Annars skulle du inte ge dig ut i den värld som din text frambringat för att se om den bar. Men du inser inte vad du utsatte dig för av den anledningen att du normalt sett befann sig inom en viss sida av historien utan överblick över de andra delarna. Gatorna ligger mörka och du tar dig vidare genom gränderna på gammal rutin. En gång var det inte märkligare än att gå en vanlig promenad inne på området. Men numera finns det avancerade texttjuvar. Du ser dem aldrig men du har lärt dig alldeles för mycket att lita på folk och det får du betala för nu. Du väcker alldeles för mycket uppmärksamhet i din röda rock som fullkomligt skriker ut att du bär på en magnifik börda av inre kunskap. Du kände att du lotsades in i en värld du inte kände till. Djupen och vecken i textens strömfåror som skapade personerna omkring dig kände sig plötsligen omåttligt förtjusta i dig och deras vördnad övergick i åtrå och okontrollerad begeistring.
Men eftersom du inte var just den person som kunde väcka direkt hänförelse övergick alltsammans till vrede.
Snart hade de kommit så nära dig att alla kämpade om sitt levnadsrum på din sida av planen.
Och så ville var och en ha en del av dig och de slet av dig din skyddsbarriär men därmed föll du in i ensamheten, dit ingen kunde mer följa dig. Men då hade du förlorat nästan allt ditt oersättliga författar-imago.
Men alla de andra var därmed utomordentliga nöjda med sig själva och visade upp sina blodiga förvärv under skratt och glam och det fanns ingenting vi kunde göra.
Så kommer de dagar där det endast lakas ut en iskall vind och därutöver ingenting. Det är ”en viss saknad efter det normala” som naturligt uppstår. Allt förskjuts successivt till en ofullkomlighet och vardagens skrovliga inre visar sig i att vardagen blir precis som förväntat. Endast sorgen vakar i dig och hjälplösheten och det griper om det som kommer att ske. Du kan enbart ställa dig vid fönstret och vänta på en drömd verklighet dit du aldrig kan nå.