Ofta när tystanden värker och bultar ser jag det som klarast.

Det ljuset som är i slutet av tunneln. Den som alla säger komma skall.

Jag undrar ofta om tystanden existerar på grund av ljudet. För dem hade inte funnits utan varandra.

Den oron som växer i magen och sträcker sig till halsen existerar inte utan fjärilarna.

Men det ljuset finns svag i slutet av denna förbannade tunneln, som vi ofta vandrar i utan karta eller GPS.

Ibland stannar jag och sitter på den kalla, grova ytan. För det behövs.