Det där med att tillåta glädjen att hoppa i bröstet till förväntningarnas hjärtslag innan verklighetens handslag kommit ifatt. Att välkomna och omfamna det tillfälliga och kanske potentiellt reella men ännu osagda. Det man ännu inte vet men som på vägen känns. Att våga möta glädjen, skräcken eller hoppet helt ocensurerat. Det är något välgörande för hela den människan man är. Som att omfamna hela sig självt i ett fullständigt andetag.