I mitt liv slutar jag aldrig att förvåna mig själv...

för det är så många gånger jag sagt, aldrig mer igen!

men så har det blivit igen, igen och igen

och för några dagar sedan tog jag i handen och gav mitt ord

och sa och sa: aldrig igen, och ingen hörde det,

det handlar om små obetydliga saker,

men jag gav mitt ord och bröt det enkelt,

fy fan vad respektlöst mot mig själv, och den

jag såg i ögonen när jag gav mitt ord.

Nu är jag ingenting.