I en forsbåt. Mandelpotatis täcker botten. Vi har varit i regnet, i leran och hämtat fram den. Min pojke har stått på den av rost ätna spadskoveln, han har promenerat iväg med blastnystan i näven, lagt dem vid dikeskanten. Du och jag har böjt rutiga skjortryggar ihop, svettats nytt i gammalt. Du, med Kiirunavaaras stendamm i nordanvindens framplöjda ansiktsfåror, den som aldrig låter sig helt tvättas bort. Jag som började snegla mot den solblänkande okrossbara kaffetermosen på jordvägen. Vi står plastklädda utanför ditt ärvda och förfallna mödernetun, träbalkongen har släppt vid ena sidans fäste. Din, av återhållen vrede och ensamhet förvriden, halvt demente halvbror som sist bodde där tyckte väl inte att det lönade sig att underhålla. Men han gödslade in i det sista med pisset och det var inte så länge sedan som byborna flinade åt det. Du drar tigande igång evinruden, efter att ömsom irriterat, ömsom uppgivet – på fel sida av sorgsenheten – betraktat mina försök, som endast fört oss mot ett multnat brofäste på andra sidan stranden av en holme i den smala passagen mellan sjö och älv. Inga knep lär du mig, ”jag bara kan det” säger du. Min pojke somnar i fören. Vi täcker stuggolvet framför spisen med potatisen, att torka. Jag hämtar kaffevattnet från sjön. Kvinnosysslorna är jag hemtam i. De manligare, de tvära, upplever jag som ryckiga, som stumt hetsiga.

Du timrar en vedbod. Jag minns myriader av skalbaggar – goppagiski – som drog sig till trädamm och hårstrån. Med klibbiga fötter höll de sig fast. De föll från taket som kulsinter då man just skulle somna. Ljudet var ett störande avbrott i de regelbundna knäppningarna ifrån spisen: genast blev man klarvaken och låg och väntade på att få en i håret. Ibland hände det att man glömde sitt obehag, och istället lyssnade till en motorbåt som sakta närmade sig ifrån andra sidan. Ljudet från en motorbåt som färdats ifrån en sjöstrand till en annan vill jag ha uppspelad för mig i kyrkan på min begravning. Den sista hälsningen med enstaka smörgula blomster och ett förvirrat eller skenheligt mummel mot ett öppet, eller stängt, kistlock ska ackompanjeras av det ljud som uppstår då en båt av typen ärtskideformad tornedaling med tre hästkrafters evinrude når slät sandåssandstrand med inslag av jord… med ett tvärt avbrutet motorljud och ett sista skvalpande som crescendo. Stora stövlar som kommer trampande uppför en stig mellan tall och björk. Hårda knackningar och stugdörren som öppnas. Stövlarna som skrapas av mot tröskeln. Ljudet av ett tonlöst ”ildaa” gutturalt framklämt direkt ur strupen, avlyssnat där man ligger i raggsockorna i rummet intill. Snart fylls stugan med prat på ett språk jag inte förstår.

Du timrar en bod och min pojke vill dit ut till dig så fort han vaknar. Jag sitter under fotogenlampan och tjuvkikar. Jag kan inte höra vad ni två säger, men jag ser hur era munnar turas om att röra på sig, var och en ungefär lika mycket. Ni verkar vila i ömsesidighet och i kroppslig harmoni. Jag stoppar en singoalla under kalsongkanten, doppar bara sotiga fötterna i glappande stövlar och går ut, förbi de två och ner till stranden. På vägen upp delar jag på det som finns kvar av kakan och ger dem varsin bit. Det var första, och sista gången, de möttes.

*