Fru Ö var alltid ensam. Hon hade en man men honom såg vi aldrig till. Min bästis Marina och jag spionerade på henne. Hon hade en sköldpadda, och vi var säkra på att det var hennes man. Att hon hade förvandlat honom. Vi var bergis på att hon var en riktig häxa. Sköldpaddan var spännande, men gammal och skröplig. Åldern stämde in på gubben. En sköldpadda är ju långsam, men den här ännu värre. Det var som en sten som åt sallad ibland. Den bets. Hårt. Det var som att fastna i en häftklammer. Gjorde jätteont. Det var som att Fru Ö bets också, som att hon tog en tugga av själen när man kom för nära. Jag fick mardrömmar varje gång jag träffat på henne. Hon tuggade tuggummi hela tiden. Mamma sa att det berodde på att hon hade slutat röka, men jag tänkte att hon hade ett bitbehov som hon tillfredsställde på ett sätt som skulle verka normalt. Men jag hade genomskådat henne, hon var inte alls normal. Hon var jämt arg, levde med fördragna fönster. Nedvikta persienner. Frågan var vad hon gjorde där ensam i mörkret hela dagarna? Även på sommaren när det var kalasväder ute. Ingen sa något om henne. Ingen verkade veta något. Hon fick aldrig besök. Hade inga barn. Ingen släkt. Bara gubbens namn på dörren. Han som aldrig syntes till. Hon gick aldrig till affären. Hon hade mat i en frys i källaren. Vi undrade varför den aldrig tog slut. Så fort vi skrattade ute på gården kom hon ut och röt åt oss att vara tysta. Jag tror att det var så hon åt av själen, hon tog ifrån oss glädjen och satte oss i karantän som om vi var hundar. Hon hatade barn. Och lycka. Jag ville hämnas tillslut, så när hon var inne i sitt källarförråd och stökade så klippte jag ihop hänglåset. Marika blev livrädd, hon ville berätta för sin mamma men jag hotade henne med stryk om hon skulle göra det, visste ju att jag skulle få stryk isåfall, så Marika sa inget och Fru Ö blev kvar där jättelänge. Ingen hörde ner till källaren. Det var nästan som den var ljudisolerad. Tunga dörrar som smet åt, som ett bankvalv. Därför hördes aldrig den bullriga jättestora mangeln upp. Det var någon som sa att det var hennes man som till sist hittat henne. Mamma fick veta för Fru Ö, den ödlan, hade hunnit se oss, och mamma tvingade mig att be om förlåtelse. Jag vägrade i sten i dagar, så jag fick sitta på blå stolen tills rumpan domnade bort. Jag var så utled på sittandet tillslut, att kontrollera överskottsenergin och förvandla den till tjurig apati, så jag tror det var tredje dagen jag sa okej, jag går väl och säger förlåt då. Jag mådde illa av att gå dit och be om ursäkt, och hatade henne ännu mer för det. I smyg.