I dagens DN kultur finns en text med rubriken "Hur mår de svenska klimatforskarna egentligen?"

Om det är några som verkligen vet vad som pågår och vad som, kanske, väntar så är det ju forskarna. Och hur klarar man av att se allt som pekar åt fel håll utan att bli galen/apatisk?

Om man läser kommentarerna på nätet till artikeln får man visserligen veta av ett antal självutnämnda experter att de utfrågade klimatforskarna inte är några riktiga klimatforskare, och dessutom finns det ingen klimatkris att må dåligt över. Jag önskar att dom hade rätt, men dessvärre...

Svaren från forskarna på rubrikens fråga varierar, utifrån deras olika personligheter. Någon är arg, men inte uppgiven. Men också: "Det som gör mig frustrerad är nyoptimisterna som medvetet eller omedvetet förminskar stora viktiga frågor genom att ensidigt framhäva hur världen ständigt blir bättre."
På frågan om hopp kan vara en farlig känsla svarar han "Optimism utan grund är farlig, den förminskar vikten av snabba kraftfulla åtgärder."

En annan svarar: "De dominerande känslorna är fascination över komplexa samband i naturen, och frustration över att samhällets respons inte är i paritet med vad som står på spel." Och på frågan om hopp är en farlig känsla säger han: "Hopp om vad? Att det ska gå över av sig själv? Att det var mätfel? Att en osynlig hand ska komma och ställa allt till rätta? Jag vill att mänskligheten på riktigt ska börja arbeta för att upphöra med många av de processer som är direkt destruktiva, samt inse vidden av det som håller på att gå förlorat. Men man måste arbeta för det, att ”hoppas” är som att ge upp, att lämna frågan till sitt öde."

En svarar att hon slits mellan olika känslor, mellan ångest och sorg. Hon säger att hon står ut därför att: "...man anser att detta är en av mänsklighetens ödesfrågor och att det arbete man utför är viktigt." Och hon menar att hopp inte är en farlig känsla. "Hopp är en väldigt bra känsla! För mig är hopp konstruktivt, jag tror att det kan ge energi till det samarbete som är helt nödvändigt. Jag tycker att en del av forskningen jag gör är väldigt hoppfull, till exempel av människor som ändrar vissa saker i sina liv för klimatets skull. I kombination med forskning om fredliga sociala rörelser tycker jag det finns all anledning att hoppas. Det farliga är väl om man nöjer sig med det. Omställningen har knappt börjat."

Nog med citat. Sammanfattningsvis är svenska klimatforskare som alla andra människor, pendlar mellan hopp och förtvivlan, mellan uppgivenhet och jävlaranamma.

Att ge upp är inget alternativ.