Stefan steg på en farkost som skulle avgå alldeles strax. Bara att den inte gjorde det. Under tiden som han väntade kunde han inte låta bli att lyssna förstrött till ett samtal mellan två andra resenärer som överlevt de senaste veckornas dramatik. De satt bara någon fåtöljrad bakom honom i det lilla flygplanet för arton passagerare. De verkade ha hamnat på varsin sida om gången och de förde därför ett samtal med lätt viskande röster, men ändå fullt hörbara för en som något spetsat sina öron.
Eric ställde frågan till Siw.
- Var det bara en tidsfråga?
Siw kontrade genast, med att blott kanske svara på frågan.
- Så du har insett det. Det var bara en fråga om tid.
Eric gjorde sin replik till en fråga igen.
- Du visste hela tiden att den var utmätt?
Siw.
- Jag trodde att den var det.
Efter så många försök eller vad man skall kalla det.
Eric.
- Orsak och konsekvens?
Siw.
- Ungefär så. Det kunde ju inte pågå i evighet.
Eric.
- Som en kapplöpning med tiden.
Siw.
- För att se vad det hela skulle få för utlopp.
Eric.
- Men... det är ju inte en tävling. Det är ju allvar.
Siw.
- För mig var det, för mig är det...
Eric igen.
- En lek och en tävling.
För att se vilken sida som skulle vinna?
Siw.
- Ungefär så.
Eric.
- Menar du att utfallet inte spelar någon roll?
Siw.
- Det kommer ju ändå att sluta illa, med förlust.
Eric.
- Så du valde att 'sätta allt på ett kort'?
Siw.
- Jo, jag lade alla ägg i samma korg.
Eric.
- Som att satsa på svart eller rött, jämnt eller ojämnt.
Siw.
- Jo, men ibland blir det noll.
Eric.
- Remi alltså?
Siw svarade inte.
Vad hade kunnat hända om hon gjort det?
Stefan somnade innan planet hade lyft och hörde inte när det svaga surret från motorerna satte in sina som stilla resurser. Det skulle ändå bli en lång resa och vädret lovade gott.