Povel Ramel spelade piano och sjöng ur radion. Han sjöng om hur han inte kunde sluta. Han hade suttit där i tio år och hans fru och barn hade lämnat honom. Melodin var labyrintisk och utan slut, varje gång kom den tillbaka till början. Jag tyckte synd om honom. Jag såg honom framför mig, ensam och förtvivlad vid pianot, oförmögen att sluta spela. På pianot stod tårtan hans familj hade skickat honom när det var åtta år sen de hade setts. Det var en absurd historia men det var verkligt. Lika verkligt som sagorna om mästerkatter och prinsar, lika verkligt som Kalle Anka. Figurerna i berättelserna fanns, men jag förstod att de inte fanns i den vanliga världen. Povel Ramel var den första artist jag följde. Jag kunde hans namn och älskade hans visor och hyss. Det var något i hans energi eller brott mot konventionerna som talade direkt till mig. Jag begrep att Povel Ramel själv inte satt fast vid pianot sen tio år. Ändå fanns mannen han berättade om, och jag greps av hans förfärliga öde. Den dubbelheten var självklar. Barn går obehindrat in och ut i olika världar, som alla är lika verkliga. Det är vuxna som ibland har svårt för det.