Nästan helt genomskinliga.
Blodlönnen och hennes tårar.
Vinterblek och kanske en aning svår.
Men hennes andetag, så nära mina egna.
Vi ser samma regnbåge.
Vi ser samma stjärnfall.
Men när skymningen faller
ändå ensamheten tröstar.
Glittrande som vinternattens snö.
Snart är den här.
Men först gryningens höst jag välkomnar.
Varm choklad med vispgrädde
och kanske en gnutta vemod.
Kryper ihop i soffan med pärlugglan
som sällskap.
Blickar ut över vattenfall av videung.
Midnattens rosor och nakna drömmar älskar.
Intill dig jag somnar.
Intill dig jag vaknar.
Så önskar jag att det vore.
Varför är det inte så?
När jag ser in i din själs spegel.
Ser jag dig gråta blodlönnens genomskinliga tårar.
Jag blundar.
Det smärtar.
För jag gör likadant.