Vore det inte underbart
om våren bara passerade förbi
ens medvetande
och tog djup i himmelsdjupen
så att fågelsången blev ens eviga följeslagare
Vi tar fasta på att gå rakt in i punkt noll
någonstans ute på vidderna
där de flesta går in på en väg
dit ingen återvänder
medan vi andra faller in på en väg
där mörkret samtidigt tar över nejden
och ger oss den ödsligheten som behövs framme vid altaret
så att det blir möjligt att mellan två ljusskiftningar
ställa om verkligheten
till ett mera behagligt ljusfall
Samtidigt kommer man underfund med efter ett tag
att skiftena uppenbarar en stor paradoxal sanning om oss
att vi kanske bara befinner oss
i en värld bland en mängd andra
Så åtgår tiden innan natten slår sömn i mina ögon
och allt blir för stort att hantera