Och all vind sedan som rör sig med kraft emot oss. Som vispar fjädrar och fiskfjäll samman med grus och sprängda fjolårslöv och bitar av mumifierade gnagare. Vi står här med öppna jackor, vi blottar våra pumpande bröst och silverlänkar, väter med blöta fingertoppar våra rosa vårtor och sårkanter, pillar med våra lila ollon. Vi står här och gapar om en ny vår. Kråkor och kajor kommer flygande, landar med gripklorna om våra utsträckta tungor, söker efter vener som vore de metodiska djur och systematiska knarkare. Jag har hört att man inte ska gå för länge med bråck, att det kan gå cancer i det. Jag har hört att man inte ska gå för länge med grubbel. Att man kan trilla över kanten och komma ut på andra sidan via en garderob eller gård. Jag har hört att det är poeten som ska vara en konstant termometer i sitt eget kroniska arsel, att det är poeten som först vet när vi ska dö, samman med fåglarna.

Själv har jag skafferiet fullt av mjöl, fläsk och äpplen och jag är nykter och skötsam på ett närmast otillständigt vis, men det är det ingen som vet som tur är. Får det lov att vara en potatis? Hej faderalla!

Och alla helikoptrar sedan. Och all sol som smälter all snö som rinner ner för landets fjällsidor, och allt vatten och all vind och alla lämlar och samer och renar som åker kana. Och allt knarket, vem ska komma och hämta allt knarket? Vilka plockar upp patronhylsorna nuförtiden när barnen inte vet hur man pratar med varandra eller leker! Hallå. Vi spottar på våra guldpengar, putsar dem med skjortärmarna. Fyller lador och magasin, dansar oss fördärvade med jazztobak fulla mun, med blänkande läppar i skumrasket och jag tror att det här är de sista orden.

*