Jag hamnar där så ofta,
i min barndoms sandiga vårar.
Med lek, skratt och stoj,
i vårsolen.

Jag stannar där så ofta,
I min barndoms ekande skratt,
i mammas kärleksfulla famn och till sången från min pappas vackra stämma.

Jag längtar tillbaka dit ibland,
till min barndoms fina minnen.
Till den sorgfria omedvetenheten
och de grundläggande behoven.

Utan längtan efter något mer.

Jag minns dem så tydligt,
mina barndoms frasiga pannkakor och den hemgjorda saften i det nygräddade kanelbullsköket.

Jag såg den så ofta,
och hur den stack så där härligt,
i de små nyfikna blå
Vårsolen.

Och jag saknar dem fortfarande,
morgonkramarna
och godnattsagorna.

Det var så längesedan nu,
Men är så nära i tanken

Minnena och alla dagars barnsliga lek.