Under självvald adelstitel reste den
oborstade Pierre-Jean de Beranger
(1780-1857) ut på sin klassresa
i Paris aristokratiska societeter.

Under fattiga förhållanden och svält,
var förutsättningen leva på pennan
allt annat än romantisk poesi,
men ur fattig börd annan rikedom
än penningar alstras.

Berangers rikedom skulle med tiden
visa sig genom de samlingar av
visdiktning han utgav i omgångar,
vilka även medförde fängelse och
böter,
för sitt oromantiska temperament,
där straffen och böterna
skärptes mellan utgåvorna,
som för att söka kuva
denne otämjde samhällskritiske
opponent,
utan framgång tydligen,
och med det stipendium
han till sist rönte,
var böterna inget kännbart straff,
och fängelset enbart en uppmuntran
och utrymme för sin visdiktning,
för man kan låsa in en diktare,
men aldrig hans själ.

*