Jag tror det var en älva
som dansade på vägen
uppå Purgatori,
men skälvande i själva
naturens band, förlägen,
jag gick försänkt förbi.

Vad ville illusionen
som höll min syn nedböjd än
i dyningsdysfori?
En nymf är än av tronen
om än hon lämnar höjden
att gå Purgatori.

Att släpas bort ur bergen
i vita klapperstenar
är vagabodens lott.
Att mejsla udd med märgen
tills sten med ben förenar
den skärpa skärvor nått.

Intill gestaltar stupen
det enda äventyret
som menades en svag.
En myrloppa uppkrupen
som blåses bort av syret
ur egna andetag.

Jag vet det var en kvinna
som mötte mig på vägen
ifrån Purgatori.
Ur dyningarnas hinna,
av hav i blom, som sägen,
var vägar inuti.