Att jag blev allvarligt psykiskt misshandlad, sviken och övergiven som barn och ungdom - är det någonting som jag ska få lida för hela mitt liv? Ni vet hur alltför många människor är: förmätna, ytliga, förvirrade, beskäftiga, jantefierade trygghetsnarkomaner som förtränger allt som är förenat med själslig smärta och ångest. Dom allra mest bergsäkra på sin sak är inte sällan de mest osäkra och förvirrade. Egoism, materialism, konsumism, alkoholism, i ett liv som är alldeles tomt. Vikten av att inte kasta pärlor till svinen, att äga en fullt fungerande integritet, hur många gör det? Det finns människor som tvångsmässigt sviker andra människor. Jag växte upp i en klart utpräglad förträngningsfamilj. En zon i vilken man inte ska vistas, speciellt inte som barn och ungdom. Jag blev galen till slut, schizofrent psykotisk. Min familj förskräcktes och förlamades, men även denna min extrema sjukdom förträngdes och glömdes bort för det är så det går till i vårt så utbrett destruktiva samhälle. Nu vänder vi blad och går vidare. Det ultimata sveket. Den blinda optimismen. Ibland ter sig hela samhället vara ett enda stort öppet mentalsjukhus. Det verkar som att ingen kan se riktigt klart. Inte jag heller alltid. Vi är drogade med lögner allihop. Sanningen och klarsynen kommer som en gåva från Gud då och då. Den starka känslan av att vara en alien på planeten jorden. Att inte passa in någonstans i något slag av sammanhang. Den ultimata ondskan i världen är fullständigt gränslös och djävulskt grym och den är konstant helt och fullt nära oss. De så kallade goda människornas tystnad och passivitet är den främsta orsaken till att mörkret hela tiden vinner mark. Kärleken måste snart vakna och ta befälet i alla dimensioner. Människorna är tvungna att komma till insikt om sin sanna innersta som är kärlek. I Gud kan vi alla finna den. Att be Honom om att bli fylld utav den heliga anden. Att vakna och vara glad. Corona äger världen sen några veckor tillbaka och nu ställs vår empati och solidaritet på prov. Ska jag fortsätta vara en egocentrerad zombie eller ska jag ringa till den där människan som behöver mitt stöd och support? Ska jag våga be om medmänsklighet eller ska jag fortsätta den hopplösa kampen att bära och klara allting själv? Ska corona få lov att tynga ner och knäcka oss? Jag läste idag att en kvinna har blivit våldtagen utav tre män, och jag tänker och är nästan övertygad om att ondskan i världen ofta är av ett diaboliskt demoniskt slag, för det är så utstuderat grymt. De här makterna är ute efter att orsaka så mycket skada, skräck och kaos som det går. De lever på våran rädsla. Jag känner av dem i mitt liv. De vill skrämma mig till förvirring och tystnad för att jag är en utpräglad rebell och upprorsman, empatisk och sanningssägande och dessutom kristet troende. Jag tar på mig Guds rustning, den Helige Ande och skriver vidare för jag kan bara inte vara tyst. I mina nattliga drömmar så är de onda makterna ute efter mig och jag har ingenting att sätta emot, kan inte bara gå därifrån utan är lamslagen och väldigt liten och låg, precis som när jag var barn och ungdom och inte kunde försvara mig mot mina plågoandar. Jag tog lugnande sömnmedel, terralen, i en större dos än vanligt för jag var tvungen att kunna sova. Sov gjorde jag men hade och har en baksmälla som heter duga. Lite gränspsykotisk känsla, jävligt obehagligt. Andra människor är alltför ofta ett helvete. Pissrunk. Tjong sa det i röven. Människor går och sover och jag också. Hur man bär sig åt för att vakna det minns jag inte. Personalen på den här avdelningen håller överlag inte samma höga klass som personalen på en annan avdelning som jag var på för fyra år sen.
Kukrunk. Jag är en rövens helig munk på ett underligt kloster. De vill inte ha mig här, då jag är alldeles för frisk, kreativ och allmänt funktionell. Kommunen vill absolut inte hyra ut en lägenhet till mig eftersom jag har ställt till med två bränder, en i april 2014 och en annan i juli 2017. Rättspsykiatrin är ett snuskigt arsle i vilket man riskerar att brytas ned och kvävas och förkrympas själsligt och intellektuellt. Idag är jag alldeles dimmig i huvudet. Socialpsykiatrins chef förtjänar ett rejält kok stryk. Han eller hon hyser noll empati och respekt. Jag känner av coronas verkningar så klart i min kropp och i mitt psyke. Mina gamla supertrauman triggas upp. Vad var det? Såg du? Det var 44 år som svischade förbi. Vad hände under dessa 44 år? Det är det ingen som minns. Djävulens hat mot mig är extremt, för han vet vad jag kan göra, han känner min godhets potential och att jag är en Guds krigare av högsta rang. Jesus älskar mig fullkomligt och det är Honom som jag vill lyssna på. Jag lyssnar på Buzzcocks, underbar gammal punkrock. Jag har inte en aning om vad jag drömde förra natten. Det ger mig en lite schizofren känsla, som att jag och livet inte riktigt hänger ihop. Världen är en stressad plats just nu. Jag känner helt klart av det. En hysterisk och desperat stämning råder. Jag litar inte på folk som är så där överdrivet snälla och vänliga. Jag tror att de döljer något helt annat inom sig. Jag har ätit isterband med en helt smaklös stuvad potatis till. Nu ska suga av mig själv, det är så mysigt och skönt och jag är övertygad om att det kommer förändra världen.