Jag tror att hon fortfarande trodde på jultomten när jag som ansvarskännande förälder trött och sliten av vardagsslitet en sen kväll helt enkelt hade somnat. Och jag var i fasen av djupsömn då jag efter antagligen fler tillrop väcktes av dottern som
hade det speciella tonfallet som en ung person har som inte fortfarande inte ser nej som ett svar att ta på allvar. Nåväl mån om att blidka hennes resonabla uppmaning.Började en sömndrucken småbarnsförälder att sätta ihop en spännande story. Men jag kom inte långt förrän en uttråkad dotter avbröt mig med orden -Jag är trött på dina låtsassagor. Jag vill ha riktiga sagor. Först blev jag ju imponerad av hennes förmåga att skilja på (upplevd) verklighet och verklighet. Sedan mindes jag sången av trubaduren Olle Adolfsson Det gåtfulla folket.
Helt klart för mig blev att sagor för barn är en mycket allvarligare sak än en så kallad vuxen kan intellektuellt föreställa sig. Sedan har vi ju det här överslätande uttrycket "han har barnasinnet kvar" när vi egentligen menar han är barnslig. Med allt det där mindre tilltalande egenskaper barn ju onekligen har. De egenskaper vi skall slipa av med det vi kallar uppfostran och i viss mån utbildning
Utbildning skall inte sammanblandas med bildning.
I utpräglade klassamhällen blir ofta en persons uttalsvanor en klassmarkör och den som känner till förhållandena väl kan blixtsnabb skaffa sig en (fördomsfull) bild av
personen i fråga. Klart är dock ,sagor är för barn en allvarlig fråga. ALLVARLIGARE
än vad åtminstone jag förstod