En osynlig följeslagare
Tystad av överfyllda krus
Vandrar nära inpå
Tills välstånd blir till grus

Hon vilar förteget
I tider av vin och bröd
Väntandes på stunden
När himlen färgas röd

Hon vrålar ursinne
Inför människans hybris
När nöden kommer åter
Och synden har ett pris

Pestens klockor klämtar
Och tiden rinner ut
Kvar finns bara aska
När epoken nått sitt slut