hon byggde ett hus av sin poesi, inredde det med sina hjärtslag, och stjärnor stöpta av förlorad kärlek,
i sitt hus på de ödsliga vidderna satt hon vid det lilla träbordet och drömde och längtade, och varje dag visste hon att natten drack några droppar ur hennes själ, men existensen i stugan förtrollade henne, universum krängde sig runt väggarna, slöt sina virvlande galaxer runt fönstren, tände en eld i hennes öppna spis,
och varje dag var kärleken en hägrande horisont som glödde
ropade efter hennes hjärta
sjöng för henne om en rosa extas som brann under himlens fäste