Livet: ett permanent undantagstillstånd. Döden: den optimalt underbara mysfaktorn. Jag är på samma gång överlycklig och starkt förtvivlad. Andra människor är himmelriket. Andra människor är helvetet. Vad är det för mening med att jag shoppar helt gränslöst, slukar TV, har ett snyggt hem, och ständigt har fokus på yttre saker och upplevelser, men samtidigt förlorar mig själv, min själ? Det är en kick och eufori att stänga av alla sina negativa känslor, spela glad och harmonisk, och bli belönad för det rikligen av en omgivning mästerlig i sin förställning, godtycke och svek.
I det genomorganiserade förträngningssamhället är alla så lugna, snälla och kontrollerade. Nästan alla sover och allt är som det ska vara, noga uträknat och kalkylerat av makt och marknad. Sömnen har blivit till en oskriven lag och konvention. Det går inte att lita på någon, inte ens på sig själv. Vad är sanning? De annorlunda och originella människorna hånas allt för ofta, och förlöjligas, ignoreras med en iskall tystnad. Jag älskar mitt eget goda sällskap, att vara ensam hela välsignade dagar med en sol som lyser och värmer inom mig. Idag så har jag åkt buss som jag älskar och avgudar, och bussen sa WRROOOOM!!! och jag pratade med några gråsparvar som sa att dom älskar livet och att jag borde göra det också. Människorna på stan såg underbara ut och jag var ensam besökare i kyrkan, men Jesus kom till mitt hjärta och hugsvalade all min längtan och smärta. Så många människor som är förvånade över att döden faktiskt existerar, och inte bara är en myt. Skräckens mörker som äter deras trygghet inifrån. Livet: ett permanent undantagstillstånd. Döden: den optimalt underbara mysfaktorn.