Jag minns hur jag började skära upp hundens buk
Ett långt snitt utan märkbart motstånd, där ovanpå matbordet
Men min hand stannade halvvägs; jag hade tappat aptiten när jag insåg att hunden var gravid
Minnet bleknar, ännu mer så alla ansikten, som ett gammalt och eldhärjat fotografi; kanterna är ojämna och svartfläckade av aska, en sjukdom som sakta letar sig in mot mitten
Det jag nu febrilt försöker bränna in i näthinnan är bilden av mig själv; den som aldrig tog en enda tugga