när jag är tyst
är allting overkligt
barmarken uppblandad med vita efterdröjningar
och smältvatten
du tror att du aldrig ljuger, att det därför är bra
men min kropp behöver mer försäkran

naturen är på avstånd
den är inte längre i mig
tallheden slår knutar på sig själv
och sandbankerna jag älskat
försvinner i hyggen och tårar

i minnena finns känslan
av pappas famn kvar
men ingenting är som den
försöken bleka, svaga
fastkedjade i tjälen

jag krisar inte bara går sönder
i mig själv
du tror ändå att jag klarar mig
att kådan kan laga mig
att jag inte behöver dig

när jag är tyst
är allting overkligt
nätterna svartnar i ögonhålan
månen förblindar mig
och mina mörker
som du vet ingenting om