Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

förflytta mig

min kropp är en sten
kastar den mot alla utan synd
studsar på vattenytan mot horisonten
härdad, osårbar och helt jävla omöjlig att forma
helt omöjlig för mig att förflytta

kan inte syresätta mig
inte röra mig härifrån
- kan inte värja mig
från någonting
inifrån

jag brukar ligga i sängen och titta upp i taket
lyfter armarna över huvudet och
betraktar storleken
himlen får allt att kännas litet
och jag har alltid haft lena underarmar
som en nyfödd
när jag ser dem tänker jag att
det kanske finns hopp för mig ändå

men hur mycket jag än anstränger mig
håller andan, spänner musklerna, stänger in eller av
så rinner allt mellan fingrarna
som om tankarna inte var mina att tänka
och när de kommer finns inte utrymme för något annat
- livet känns litet
allt får plats i mina händer
utom jag


när jag ser mig känner jag mig förlorad
tror inte det är jag som lever mitt liv
jag hade aldrig valt att hamna här
hör mammas ord i mina bortförklaringar
känner pappas ilska sjuda i kroppen
tröttheten i nacken
- om fotspåren är utstakade
borde jag inte misslyckas värre än så

eller?




Fri vers av eventualiteter
Läst 129 gånger
Publicerad 2020-04-22 23:31



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

eventualiteter