Jag märker hur jag halkar ur
människor som sitter mittemot
minuter blir evigheter
när rumsväggarna rinner ner
som att allt vore av sand
det finns inget som gör att jag
fastnar eller som fastnar i mig

Det sker olika snabbt
som bussresor man kan utantill
om man somnar en sträcka
så vet man vad som passerat
när man vaknar

Om det inte ingår överraskning
känns även den kortaste stund
outhärdlig

Jag vill skaka av mig dammet
och resa mig

Om du valt en öken
och jag odlat en oas
reser sig en vägg
emellan oss av glas

Jag undrar varför
jag har en oas på en isolerad ö
varför skulle min upptäcktsresa
ta slut redan vid start
när allt kändes så spännande
och för en kort stund underbart
varför rann sanden ut
varför tvingades vi ta adjö

Du valde poesi
din själ var öppen
och fördomsfri
så lycklig som med dig
kan jag nog aldrig mer bli
det var som en saga
en sann fantasi som nu är förbi

Jag frågar mig
finns din like?
Jag längtar efter
ett gemensamt rike

Varför skulle den oersättlige
reskamraten dö?