Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Till dig #3

Du som hittade mig där ingen hittar någon som söker ett hjärta. Du såg hela mig, men inget som spelade någon verklig roll. Vi föll in i varandra, i ord, i bilder. Jag önskade hela tiden att du var någon annan, jag ser det nu men såg det inte klart då.

Vi befann oss inte ens i samma land, men ändå knackade du på min dörr. Du stod där på tröskeln med dina sorgsna vänliga ögon och jag tänkte att du kanske kunde vara någon du inte var. Du gläntade på dörren, en skärva av din själ kröp in och jag veknade. Du delade hemligheter med mig. Sanningar ingen annan kände till – så mörka, så vansinnigt sorgliga – och för en stund fångade du mig. Under oräkneliga timmar såg vi på varandra, pratade, såg, suckade, såg, skrattade, såg.

Om jag bara hade vetat att du var helt blind.

Då hade jag sluppit blotta mig så totalt. Groteskt fläka ut mina minnen, mina rädslor. Och du hade sluppit låtsas lyssna för att sedan helt ignorera mina ord. För dig förblev jag en följsam kropp, en dröm, en fantasi. Trots att jag berättade om såren, om ärren, om brutna förtroenden, förblev jag en gummiaktig plastdocka i dina ögon.

Först gjorde det mig inte så mycket. Jag var glad över uppmärksamheten, vältrade mig i komplimanger, badade i smicker. Och jag fanns där för dig och dina behov: Jag tröstade dig, underhöll dig, smekte ditt ego. Oftast kändes det rätt och bra, men inte alltid.

Sedan började det störa mig. Jag försökte justera din bild av mig genom att mata dig med fler av mina små historier – det som utgör mig – men det var som om dina öron var fulla av bomull.

Efter det lades en last till en annan: Du bodde hemma hos din pappa, sov bort dina dagar, höll inte dina små löften, pratade mer om dig än mig (inte helt ditt fel, jag sa att det var okej), klagade över saker du aldrig gjorde något åt. Och jag vet att jag är lika illa själv, men jag ville aldrig binda dig till mig såsom du ville.

Till sist tröttnade jag. Du ska veta att det bar mig emot att skriva det där meddelandet, att sätta punkt. Det var svårt. Men inte så svårt som jag önskar att det hade varit.

Förlåt.




Prosa (Kortnovell) av Convallium
Läst 259 gånger och applåderad av 4 personer
Publicerad 2020-04-24 20:59



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Convallium
Convallium