Jag var en ringmärkt duva tills i dag då jag blev av ned min ring och förpliktelser,

jag trodde att tyngden av ringen skulle befria mej från ansvaret och allvaret

nej jag känner sorg att jag kanske har gjort henne ledsen, för det är jag,

jag är "fri" men jag sitter fortfarande i buren

jag är uppriktigt ledsen att vi inte passade i hop, och allt som vi inte kunde diskutera,

då jag från början redan sa att jag inte tycker om lögnare,

eller de  som undanhåller sanningen, för om dom tror att jag är en sådan person

som har svårt att hantera sanningen, så har dom rätt, jag blir skitledsen

men om någon gör saker som dom tror att jag inte kan hantera,

varför gör dom det då, istället kanske dom ska söka en man som inte är som jag

egentligen är det inte ordet ljuga som gör ont,

det är att det kommer i från någon som jag har älskat och litade på,

det gör så ont,  att jag kysst ett par sådana falska läppar och inte känt igen smaken

av något som stinker ruttet från andedräkten från en förlorad själ,

vilsen och inslingrade i sina egna lögner utan börja eller slut

jag känner smärtan ut av den i mitt hjärta där, den bodde förut så levande och varm

nu återstår endas en mörk kall själ i sin ensamhet

med tårar som rinner fram av ett snart tomt skal av skam inom sej.

Buhuu min ensamma själ söker frid i sitt sinne.