Det var sådär underbart uppenbart och självklart vart vi skulle sluta när mina naglar mötte din underarm. 

Och alla stationer mellan start och ändstationen. 

Dom som vi skulle stanna vid för att komma upp för luft och kanske passa på att lägga ett visst födelsemärke eller ärr på minnet.
Sådär så att man kan ta fram det en tom natt och känna pirret i magen när alla andra känslor som vi hade är förlorade. 

Det blir alltid sådär outärdligt jobbigt att lämna den varma famnen.

För du dyrkade min kropp på ett sätt jag aldrig tidigare varit med om.
och jag känner mig oemoståndlig, mäktig och totalt sexig när du suckar mellan andetagen. 
Som om jag snor din luft lite för mycket. 

Men det gör mest ont att passa ihop så bra med en annan kropp.