Dagen är solljus och varm och de tokiga humlorna vimsar
runt i sitt surrande rus, studsar mot speglar och bord.
Vi sitter lata en stund medan redskapen vilar mot väggen,
mumsar vårt medhavda bröd, dricker vårt kaffe därtill.

Är inte tillvaron bäst när den blandas med vila och möda,
när någon värkande rygg undfår en lindringens stund?
I någon nedfällbar stol efter mandelpotatisens sättning
plåstrar vi blödande sår, huggna i törnrosens snår.

Nu efter vinterns förödelse läker oss vårvindens balsam.
Livet blir livslångt igen, rostat har dödens svärd.
Trastarnas blå violiner ger glädje i ekarnas skuggor
och en förhoppning om, att det blir morgon igen.

Mindre benägna att klaga och skatta oss olyckligt blivna
blir vi bland trädgårdens gräs, knoppar och spirande blom.
Döden hostar och smittar sin dimma i städernas gränder.
Vi är i lugn karantän i kolonilottens hägn.

Över vår levnad tycks råda en Annan med visare ordning.
Trädgårdsmästaren själv vandrar i lustgården kring,
plockar, bevattnar och ansar i sina rabatter och sängar,
krattar gångarnas grus, skyddar mot stormar och frost.

Människans lott är att leva och trotsa förödelsens dagar,
underordna sig dock ödets beslutade gång.
Vad kan hon uträtta annat är arbeta, vila, förtrösta?
Bortom människans värld råder en ordning dold.