Vaknar upp och torkar gruset från ögonvrån, sträcker armarna mot taket och andas ut ångest från igår.
Tunga och harklade andetag som om ingen luft fanns kvar som om giftet från denna värld är det enda mina lungor tar.
Ställer mig upp och tittar ut genom fönstret, tyngden i huvudet jag känner igen ett visst mönster.
Hugget, det hugger mellan bröstkorg och magen, grimaserar av plågan, känner mig helt slagen.
Som att ligga begraven under ton av betong och det enda som jag hör är jävulens sång.
Ett gnisslande läte som om ångest kunde gå.. Med fysiska fötter och små ruttna tår.
Mellan öra och hjärna den trippar in i mina sinnen, manipulerar mitt fysikaliska tillstånd och förändrar mina minnen.
Minnen av lycka, glädje och kärlek, förändras till svek, lögner och hatlek.
Strömmande känslor som flyr kroppen i ett rus, som möter gnuggande händer och tar formen av grus...