På en tråd som en spindel över glöd. Alltid den där övremedelålderskräftan som vilar i vassen, och nu covid på det som jäsande lök på laxen och jag säger inte corona som pöbeln. Undrar om inte mina lungspetsar börjar mola ändå? Kan jag spränga sönder viruset med cigarill? Hur länge ligger odött virus suktande att få leva på bekostnad av människodjur och trycker i skydd av stoppningen i nyköpt vingummifärgad loppisfåtölj? Vaknar igen, sväljer för att kontrollera halsens status, en dag i taget, alltid en dag i taget, en dikt i taget. Hur länge ligger jag död innan jag hittas och av vem? Är det viktigt att mitt barn får se mig, ta farväl? Jag är väl ensam ändå i mitt sista döende. Men jag tänker i alla fall inte dö en sån löjlig död som beror på att jag slarvat med att tvätta händerna.

*
Att hoppsaspringa med dinglande darrande dase med halvbånge tvärs över en äng på en ö i norra skärgården (att småspringa med en käpp i byxan med försats ifrån kvällsskiftet på Sabb till längtande Lena under täcket i Atlasgropen som säger ”jag är helt naken” och lägga min hela handflata på höften där ett par trosor brukat sitta och veta att det är lycka, att detta är lycka). Att ropa som en räv, att sova räv. Att se ljust. Att med min blick deflorera vårens känsligaste björk. Att ramla uppför trapporna med en blomsterkvast. Att skratta med munnen mot stjärnorna. Att alltid göra snöänglar när någon jag vill knulla med föreslår att vi ska göra snöänglar, att aldrig mer råka syssla med annat när någon drar med sina bröstvårtor serent mot mina axlar och nacke. Att rulla ut renskinn. Att gallskrika över ett deltalandskap, att mycket noga lyssna på ekots svallvågor, att kasta macka. Att inte bada naken ensam en sensommarnatt i en småländsk abborsjö, att också bada naken ensam i en småländsk abborsjö. Att bli rädd av enkelbeckasinens gnägg och av storlommens nattliga skri. Att sitta still och tälja. Att titta in i solen. Att furiöst fortsätta att rakt vandra från bar backe in i en fors. Att svälja snöflingor. Att beblanda sig. Att titta in i elden. Att hålla i en hand som inte är inplastad, att hålla länge i en hand som vill hålla i min, att hålla i en hand. Att fylla lungorna.
*