Det var väldigt länge sedan vi träffades.

Jag saknar er.

Era varma ord och era varma kramar.

Jag har inte hälsat på, på grund av detta virus som härjar runt om i detta land och runt om i världen.

Det går inte en enda dag att jag inte tänker på er.

Ni finns i allt, i mitt hjärta, i mina tankar och i mina minnen.

Jag vill så gärna träffa er här och nu men det funkar inte på det viset.

Då kom jag på den briljanta iden, att skriva ett brev. Men det är inte detsamma.

Vill se er, vill gärna umgås, vill mer än gärna ge er en kram eller två.

Varje gång jag är och hälsar på finns det inget bättre än att se och höra era glada miner och era fina ord.

Jag och ni, vi alla tre tillsammans, vi brukar sitta i ert stora ljusa kök samt dricka kaffe med någon kaka som du har bakat, bara för min skull.

Alla dem där stunderna, mormor, där vi satt i köket eller på balkongen och bara pratade, om allt mellan himmel och jord.

Alla dem där stunderna, morfar, som jag och du satt, i vardagsrummet och kollade på TV, vi såg på antingen fotboll, nyheter eller någon djurdokumentär.

Jag hoppas att detta virus lugnar ner sig snart. Så vi igen kan, återsamlas. Som förr.

Det var vi som skrev historia där men nu är det en annan tid.

Vi behöver bara ha lite tålamod.

Sedan ska ni se, vi kommer sitta där igen, dricka vårt kaffe glatt, prata och ha skoj.

Historier brukar upprepa sig.

Copyright: Arnela Arre Kurbegovic

(2020 - 05 - 09)