G.B.Kristina Lugns ( 1948-2020) poetiska
gärning är väl inte precis nydanande,
om än den kännetecknas av hennes
egensinnighet,som i jagform införpassar
henne till narcissisternas självbekännelse-
litteratur i vars terapeutiska ändamål
väl helgar medlen i den belägenhet de
befinna sig,med lite kvinnlig Bukowski
och likartad enkelhet i språket,vilket kan
vara nog så svårt i all sin enkelhet
där hennes folklighet utgörs av en all-
daglig vardagsproblematik,
som läsare identifierar sig med och gör
till sin,främst bland kvinnliga läsare,
med ett slags ljus i mörkret och mörker
i ljuset.

Hennes feministiska dramatik har även
den en närvarons kännetecken,beskrivet
ur en kvinnas verklighetsuppfattning,
oftast i dialoger utan svar
eller monologer utan frågor.

Hon skulle gjort sig utmärkt som stress-
terapeut med sin lite lugna sävliga röst,
som karaktäriserar motsatsen till hennes
flickaktiga fnittrighet.

Att hon vid 38 års ålder blev gift med
en 69-årig specialist i psykiatri hjälpte
henne inte mot livet,
men hon kanske hjälpte psykiatrikern.

Sedan stol 14 besatts av Lugn 2006 var
hon fåordig i offentliga sammanhang,
vilket kan bero på att när hon yttrade
något var det på hennes eget speciella
sätt som inför pressuppbådet under
akademins förfall våren 2018
"JAG RÖKER ! NI KOMMER ATT DÖ "
och vem mer än Kristina Lugn skulle
våga uttrycka sig så ?

*