Jag skulle ta en selfie
det är svårt men ibland ser jag nästan normal ut
tyvärr hade jag just gråtit
mina ögon var röda som en solnedgång
och svullna som halva tennisbollar.
jag hade fastnat med ögonen vid sorgliga minnen
och kinderna hängde av för lite luft och för mycket tankar.

Så jag gick ut i stället
regnet hade nyss dånat på taket som tusen hästhovar
nu var allt lugnt och blött
växterna sträckte på sig vederkvickta
deras lycka rann som ett vattenfall längs min rygg
och jag rätade på mig som en vålnad.

Varför fokusera på mig själv?
Jag riktade blicken och kameran
mot den droppande grönskande växtligheten
tog träden i handen
tackade vänligt för deras omtanke
och kände glädjetårarna som bubblor av skirt glas.