Hon sitter sönderriven
vita ark ligger utspridda
som flagor
verkar som löss och loppor
byggt bo längst in i själen
hon får ingen ro
söker en salva som inte svider
som alla salvor tidigare gjort
som fastnat så smärtsamt
legat kvar och bränt stora hål inåt
och som utåt
mest liknar ett lapptäcke
från egna livräddande
transplantationer
hon gör det hon kan
klöser ifrån
smittsamt
när det förvandlas till myror
i huvudet på omgivningen