Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
3/7 Ur #en dikt om dagen


Tätting

En liten tätting har suttit och sjungit här i min trädgårds
mörkaste hörn
och väsnats så förskräckligt att jag förgäves försökt jaga
den bort.
Blott ett försök att hålla denna tomma, ljusa, hemska
sommaren kort.

Om så lockande, bönande, skrämmande - förgäves jag
försöker.
Om hotande, ropande, vädjande, gråtande - förgäves.
Den sjunger sin smattrande, strålande, glädjande sång - förgäves.

Smattrande sjunger du förskräckligt belåten - men
förgäves.
Lika hoppfulla, sprudlande tätting så gång på gång -
en trädgårds skuggor kan inte skingras av en fågelsång.

Hoppfullt och sprittande lockar du, tätting, på honom
och hoppas på något som du aldrig kan få.
En trädgårds djupa skuggor kan du aldrig rå på.

Men skuggorna ruvar på längtande hjärta -
skuggorna andas med resande hopp!
Och skuggorna rodnar med bultande kropp.

Så slutade fågeln att sjunga här
men skuggornas längtan är kvar
och har lämnats i dunklare dar.

Lämnats med bultande längtan.
I sin stilla tystnad
tätting på skuggorna ser

men sjunger aldrig mer.
Lilla tätting -
sjunger aldrig mer.

Stilla tystnad.
Aldrig.
Aldrig mer.

Aldrig

mer.




Bunden vers av Ravn Hansen
Läst 140 gånger
Publicerad 2020-05-28 17:03



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Ravn Hansen
Ravn Hansen