min vagga

knirkar ännu i rörelsen

den fick efter födelsen

ständiga spädbarn

oron sjuder tätt intill svindel

avstånd tystnad distans

frågor ställs åt sidan

placerade i plåtskåp

huller om buller

jagar förgäves frön av svar

svärmar oåtkomliga i luften

förs där med vindpustar

fastnar i lövhög

och någon tappar taget

molnens överkast skymmer

blåsten viner förbi

syrénvit nyfiken blomma

öppnar sig för

ögonen i vaggan

gammalt glitter

speglar monologi

om vinden vore ande

och vore jag en del

vore tillvaron tilltro

den är