Ibland så händer det att jag minns den outhärdliga känslan av att vara ett fullständigt försvarslöst barn bland gravt förvirrade, skenheliga, godtyckliga och aggressionshämmade vuxna. Fastän solen skiner så är allt svart och hur mycket jag än ursinnigt försöker försvara min rätt och integritet så blir jag bestraffad och kraftigt förödmjukad in i märgen. Jag är 8 år och en syster till mig försöker skoja med mig så att jag ska bli glad igen. Jag lär mig den destruktiva konsten att förtränga, att svälja ned min kokande vrede och mitt bottenlösa hat. I en sjuk euforisk känsla lär jag mig att förställa mig så att jag ska passa in bland de vuxna. När jag är 21 år så rämnar mitt luftslott och jag är ingen, och har aldrig haft en identitet. Psykosen är en konstant superextrem mardröm som det inte går att vakna upp ur. Jag var det klassiska självutplånande barnet som blev väldigt allvarligt mobbad och sen uppslukad av schizofrenins svarta snurrande kaos. Vad jag minns mest är min mammas och pappas flackande kyliga ögon och deras panik inför min rasande vrede och brinnande hat, och hur skönt jag tyckte det var att bara stänga av mina negativa fula känslor.