Då när jag så helt planlöst

reste in i dimman

till den plats som kunde blivit

min egen grav

det var en ödslig plats

för en trasig själ

där jag så fegt ville gömma mig

för alla krav

Så när nu jag skriver texter

rakt ur mitt minne

blir det med ord som egentligen

vill säga mer

men det blir som att skriva orden

där på stranden

som då också lätt förintas

när naturens krafter ger

Så när jag ynklig krälade där

på livets botten

i en helt självförvållad

och ganska märklig maskerad

ja där blev mörkret alltid

så helt förlamande

men blev ändå till slut

en vacker strof i min ballad

För jag hade ensam stapplat

runt där mitt i livet

på en sorts konstlad scen

som jag kallat min

och med all min ångest

där mitt i dansen

den dans som jag dansade

bedövad av morfin

Så när den tiden nu äntligen

har försvunnit

för att alla mina krafter

de tog helt slut

så när jag då såg hur begäret

lämnade kroppen

blev detta till ett ganska enkelt

och givet livsbeslut

Så när jag nu ser resterna

av mitt eget liv

blir detta som en märklig stumfilm

om just mig själv

för ingen minns mig

där mitt i dimman

där jag så skickligt gömde

mitt fördärv

Så allt det jag en gång drömde

blev till hopp

med en sorts insikt

helt utan ...enkla svar

när sen livet bleknade

till de små fragment

som till slut blir det enda

du i minnet håller kvar

Ja för jag hade så länge stapplat

runt där mitt i livet

på den konstlade scen

som jag kallat min

och med all min ångest

där mitt i dansen

den dans jag dansat

så helt bedövad ...av morfin

Copyright © AndLou