Du bar oss bägge inom dig så länge, mig och min bror. Djupt inne i livets magiska födslokammare, där kämpade vi, min bror och jag, för att nå strålarna av dagens ljud. Det blev till en kamp på liv och död, bröder sinsemellan, ett tema så klassiskt att det knappt bör sägas, en kamp jag gick segrande ur.

Säg mig kära mamma, saknade du honom ibland, min bror som aldrig fick chansen att bli till, att bli någon? Det gör jag, utan att ens veta om det, min andra hälft som jag så rått bragde om livet innan livet ens börjat. En tår, jag ser dig framför mig kämpandes mot vädrets makter, rullatorn slirar i snömoddet, allt är så erbarmligt, så svårt.

Där du nu vilar i din tysta grav, kära mamma, har du funnit ro? Är bilden av helvetes eldar för alltid bortsuddad, den som levde så starkt i dig? Är synden förlåten? Den synd du själv aldrig kunde klandras för. Jag undrar och fäller ännu en tår. Mitt öga stannar vid ett fotografi från senare dagar, där smärtan skönjas i ditt fårade ansikte, men värmen ändock alltjämt är kvar, kärleken till alla människor som var så stark i dig, som jag själv saknar, bara kan spela, immitera, låtsas.

Säg mig, kära mamma, hur skall jag finna tryggheten, tryggheten att sörja det som var och det som aldrig blev? Hur kan jag sörja dig när jag inte kan sörja mig själv? Jag tänder ett ljus och försöker igen.