Jag sätter mig framför pianot: ett gammalt, slitet klaver.
Tangentbordet breder ut sig framför mig, en horisont av kontraster,
En hel värld framför mina ögon; en värld bestående av åttioåtta, lika viktiga liv.
Åtskilliga av de en gång skimrande vita tangenterna har gulnat,
Ett antal så mycket att de fått en brunaktig nyans.
Några av de kolsvarta tangenterna har bleknat under åldrandets process.
Tiden tär.


Utanför finns en annan värld men jag vill ej se den.
Jag tittar på er, mina åttioåtta vänner,
För jag har ingen lust att blicka ut genom fönstret,
Och se ett dubbelsamhälle,
Där den falska kopian av vad som är gott och rätt
Ständigt glider med, diskret men samtidigt uppenbar,
Som en spöklik skugga, redo att hugga när som helst.
Det är ett grovt synfel som visar sig
Men mina ögon är inte orsaken till det.


För när jag fäster blicken vid er, mina vänner och syskon, föräldrar och barn,
Då ser jag plötsligt glasklart.
Jag kan inte låta bli att le av tacksamhet
mot varenda en av er, ni åttioåtta själar.
Tacksamhet för alla de vackra stunder, samhällen vi skapat tillsammans:
Samhällen skapade genom kärlek, respekt och lyhördhet
Samhällen fyllda av harmoni, samklang och välbefinnande
Varenda en av er är älskad,
Varenda en har bidragit precis lika mycket.
Oavsett hur ni ter er på ytan, nu efter alla dessa år.
För ni är alla lika vackra och oumbärliga liv.
Och det kommer ni förbli.