Det växer en lav över viljan,

Som en sten sällan rest.

Hon tänkte sitt som en fjäril, rapp i

vilja att färdas.

Dock stog vingslag stilla, hovrade över

nickande ängsull.

Hon ville nog bygga sin värd där i mitten

av myr och höghus.

Som att vara vid men ändå inte

Hon strök myggfly från pannan, flyttade steg

lägst skogskanten och bäckar, sjöng 

litet.

Det är hur rösten färdas vid trottoarkanter

och senmyrbloss man bestämmer sig,

Tänkte hon,

Det att berätta sagans ände

Eller att stanna, 

Våga vilja att falla

I den natt dagen sände.

Eller att gå

Om modet ville det så.