Svalorna kom igår. De kastade sig handlöst förbi i kvällen där jag satt på min balkong och slöade med keps och cigarill, men jag lyckades få se dem i ögonvrån när jag ändå tittade upp. Nu är det morgon och sädesärlan trippar så grundmurat högfärdigt kring nere på gårdens stenar, måsarna skriker i skyn och efter kaffet går jag ner på gatan till min cykel som står fastkedjad som en tapper häst om en lyktstolpe. Jag trampar iväg och låter mig trampas iväg till ängar och hagar och citronfjärilarna och smörblommorna frasar i solen, de små sjöarna suckar. Ingen vill ha mig.

Ingen särskild vill lära känna min själ och mitt psyke. Ingen vill undersöka min kropp eller min historia, annat än farbror doktorn och kanske småningom psykvården, om de har tid att bry sig. Aldrig vill någon nyfiken gå runt och strosa i mitt hem och respektfullt pilla på mina saker eller titta på mina fotografier, annat än polisen – ja, vem vet vad som händer en - och med tiden nog hemtjänsten och då kanske mer girigt än med respekt. Ingen vill lyssna på mina afroamerikanska favoritlåtar eller bläddra i mina bästa novellsamlingar. Ingen vill veta vad jag byggt min verklighet av, ingen bryr sig om vad min identitet vilar på för mark. Ingen verkar intresserad, ingen kollar in mig, ingen vill ha mig.

Idag vaknade jag med ryggont, som kramp tvärs över, ett sug ifrån länden och upp, som en planka under skinnet, som en kotunga som fastnat, ni vet, och jag masserar mig själv med köksgardinerna, ett kastrullskaft och mina älsklingsmöbler. Jag provar runka mig mjuk, det är kanske där det sitter. Man ska inte grubbla.

*