Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Ingen kan undgå dödens vilja

Andar, spöken, vålnader, varulvar ja listan kan nog göras lång. Jag har alltid varit fascinerad av dem även fast jag har svårt att tro att dem någonsin har existerat. Jag ville tror det, men jag visste att sådana varelser enbart finns i våra fantasier och böcker och inget mer. Jag rotade bland mina grejer i hallen men vart fanns mina nycklar? Jag var säker på att jag hade lagt dem där igår kväll men nu var de borta. Jag sökte i köket, sovrummet men fann ingenting. Dem var som bortblåsta men det kändes konstigt på något sätt, som om någon hade sina ögon på mig. Jag skakade av mig känslorna av att vara iakttagen och fortsatte min nyckeljakt tills jag gav upp och gick. Jobbet var som vanligt och inget ovanligt dök upp under hela förmiddagen förutom känslan av att fortfarande vara iakttagen av någon. Jag pratade med en kollega om det som tyckte att jag skulle släppa den tanken och åka hem och kolla på en bra film och ta en lång varm dusch. Jag tyckte det lät som en bra ide och när dagen var slut så skyndade jag mig hem. Men hemma var allt mörkt och kusligt. Någon var verkligen här man jag kunde inte se någon, jag kunde inte höra någon men något var helt fel. Jag försökte slappna av med en film och lite te men jag kände ögon på mig, någon som tog i mig och viskade saker. Jag vet att jag inte var knäpp men det här var mer än vad jag kunde tåla och nu hade allt gått över en gräns. Jag ville inte vara själv men innan jag hann göra något hörde jag en svag knackning på min stora trädörr. Mitt hjärta började slå allt hårdare och jag kunde känna en stor klump i halsen. Precis innan jag hann öppna bröts dörren in och en kall vindputs for in. Allt slocknade och blev mörkt. Jag skrek och försökte springa men filten var ihop lindad runt mina fötter och jag föll och slog i huvudet.

Jag vaknade några timmar senare med ett stort blodigt handavtryck på mitt ny inköpta linne. Jag var totalt vettskrämd men dörren var stängd, allt var tänt och jag kände mig inte tittad på. Att försöka tänka klart fanns inte och allt bara snurrade i mitt huvud. Vad hade hänt här egentligen? Sen stod någon i hallen, vandrandes med dyngsura kläder som lämnade blötta spår efter sig. Jag kom upp på fötterna och följde efter denna mystiska person som hade tagit sig in i mitt hem.
-Vem är du? Skrek jag men inget svar kom. Inte direkt iallafall. Det kom som en svag viskning. En viskning som ekade längst mina tomma väggar.
-Du är vald.
Sen försvann personen som om den aldrig hade stått där. Jag försökte få sakerna att gå ihop i mitt huvud men det gick inte så jag gick upp och sov. Detta var nog bara en envis mardröm som vägra försvinna.

Jag försökte vara rationell nästa morgon och åkte till jobbet som alltid och kom hem strax innan det var dags att börja med middagen. Men det värkte inom mig, som om något växte i mig och fick varje cell i min kropp att dunka och ömma. Varför var jag såhär? Vad hände igår egentligen? Men innan tanken om gårdagens händelse for upp i mitt huvud stod personen där igen och kollade på mig, men nu såg jag vem denna "person" var. Svart kappa som hängde över ansiktet och en svart korp som satt på axeln, nu blev värken ännu intensivare och jag trillade ihop på golvet. Döden var här, döden hade varit min skugga och jag hade aldrig kunnat fly, för det döden vill ha det tar den. Den hade sett till att mitt namn blev ännu ett stryket namn från hans dödslista.




Prosa (Kortnovell) av Emelie Johansson
Läst 203 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2020-06-12 15:17



Bookmark and Share


  Larz Gustafsson VIP
Jag är inte rädd för döden.
2020-06-12
  > Nästa text
< Föregående

Emelie Johansson
Emelie Johansson