Är det en lögn att säga att allt är bra,
Låtsas vara glad?

Det känns som om allt går för fort,
nu.

Det är så jobbigt att erkänna,
Att jag är livrädd för det livet jag nu fått,
jag vet att jag borde vara mer tacksam.
Jag lever ju fortfarande,
Jag är inte ensam i min ensamhet längre.

Men jag föll tillbaka, och nu påminner rädslan mig,
Om hur det brukade vara
Att känna adrenalinet flöda ur mina vener.
Det var skönt,
Otroligt skönt.
Och jag är så besviken.
Men på vad?

Jag fick se hur illa det varit,
Men nu kunde jag vända mig om
Lämna det där.
Lämna skammen.
I det kalla badrummet.

Men jag trodde inte jag nånsin skulle se blodet igen.
Och ja, jag inser att det var naivt.
Det är självklart att man faller tillbaka, ibland.

Det är ju så ett beroende funkar.
Men en kram eller två
En tår
En flod
I hans armar.
Det fick mig att inse,
att jag är starkare nu.
Hjärtat har växt, expanderat sitt skydd.

Jag behöver inte låtsas längre,
Inte för någon,
Inte för mig själv.

Förändringen träder fram så tydiligt.
Men der är alltid rädslan som hänger kvar,
Tittar på mig som om jag är dum om jag tror att saker kan förbli så.

En av mina största önskningar i livet,
Är att våga.
Våga förändras.
Våga tro på mig själv.
Våga älska fullt ut.

Jag vill Inte längre lämna,
så fort något blir fel.
Jag vill stanna.
Men hur funkar det?
Jag vet ju inte.
Jag har aldrig stannat länge nog för att ta reda på det.

Det är så mycket just nu,
En storstädning pågår juat nu i min hjärna,
Mitt hjärta.

Jag har alltid letat efter en trygghet, från någon annan.
Men jag inser nu att den sanna tryggheten kommer från mig.
Och för nu,
Får rädslan sova på vinden,
Inlåst.

/minusgrader