Och när solen sänker sig över Norr Mälarstrands kaj går han vid ytan hållandes sin älskade i handen. De skrattar mot varandra. Tanken slår mig att de är nyförälskade. Över ytan sitter jag och ser dem genom fönstret som ännu har ett par stänk av salt eller om det är gammal pilsner. Han är klädd i flottans uniform för permissionsbruk och hon, ja, hennes kjol lyser starkare gult än solen just nu.

Det är som att se en film från 50talet för allt annat bleknar bredvid den kjolen. Undrar om deras tankar är uppfylda av den potentiella framtid som de har.

Bredvid mig sitter en vacker flicka, inte nödvändigtvis snäll men jävlar så vacker är hon. Med det korpfärgade håret som hon sveper undan från nacken för att sätta upp i en tofs. Just när jag ser den tunna huden där i nacken kastas jag tillbaka till den tid då jag var i den åldern och en annan nacke som jag fick se skymtande bakom korpfärgat hår.

Den gången blev jag kär, hopplöst och sådär lite rörande barnsligt som det är när man inte är så gammal. Den gången sträckte jag ut mina fingrar och mötte en ung kvinnas fingrar som rörde mina tillbaka. Trevande, utforskande.

Jag minns inte om det var hon eller jag som darrade till. Som tappade fotfästet för en stund, med andningen stockad i halsen. Som inget hellre ville än att få älska och att älskas. De där första kyssarna kan göra så märkliga saker med en hjärna.

Kanske är det för den dikt Ari nyss läste, den som nästan golvade mig. Jag är nog inte vid mina sinnen men, under några få sekunder känner jag faktiskt viss sympati för Fredrik Åkare och hans väl omsjungna äventyr med den alltför unga Cecilia Lind.

Under några få sekunder skulle han lika gärna kunnat vara jag.

Men jag säger inget (ja du vet sådär som vuxna och ordentliga människor gör). Jag bär istället med mig den tanken, bort över ytan och in i Stockholmsnatten, in till den värld där Stockholm, (jag tror det var så hon sa; Saga) Där Stockholm gör så där ont.

In bland partyprimadonnor med för mycket smink och nedspydda byxor. In till förvirrade clowner som hoppas på ett sista desperat skjut. Och bron över till slussen vibrerar som en skadskjuten betongblandare och kvider under tågen som likt en parodi på samlag snabbt slätar över... ytan.. där kom det där ordet igen, ytan

Snett bakom mig till vänster flyter Rygefjord fortfarande trots att en himla massa poeter nyss belastat skrovet där och indirekt ytan. Snett bakom mig lämnar jag de tankar som under några ögonblick skakade mig. Snett bakom mig lämnar jag för alltid den yta som jag förut spelat upp för världen i hopp om att bli sedd och älskad för det jag ville att du skulle se. Älskad för min yta