Vi samlas i ottan bakom honom som just plöjer och bearbetar verkligheten, när den väller in från atmosfärerna. Samtidigt då vi sätter igång stiger det ett sorl från var stuga efter han verklighetsbyggaren ty de känner honom väl eftersom han härstammar som de själva ty alla brukade befolka torgen i verkligheten.
När kvarnarna från ensligheten går djupt in i strömfåran och pressar ihop omgivningen för att den skall passa under skyn bränner solen djupa fåror för handlingen att gestalta i, Den blir senare vår evige följeslagare när livet slirar på avigan.