Med en självbiografisk debut redan
vid 30-års ålder antas att Paul Leau-
taud (1872-1956)
redan förutspått sitt liv,däri hans
puristiskt kräsna originalitet
endast kunde finna identifiering
i litteraturen och bland sina kattor,
men aldrig bland människor.

Det har spekulerats om att Leautaud
liksom många andra märkvärdiga
författare var hemsökta av autism
och möjligen asperger.

Han såg ut som en uteliggare och
lade ingen möda på yttre stil eller
materiell status,utan föredrog den
inre,där lidelse och sorg var en
högre medvetandenivå som därför
kunde omvandlas till en sorts inre
frid.

Leautaud eftersträvade språklig
renhet utan skönskrivningens
pragmatiska eufism,och ansåg sig
vara lycklig i sin egenskap kunna
sätta rätt ord på det han känt,sett
och hört,
som ett vittne av sakernas tillstånd.

Mänskligheten skulle nog te sig
ganska tråkig utan dessa original ?

*